Petras veckokrönika: Fascinerad över minnen
Ibland blir jag fascinerad över vilka minnen vi människor har lättast att komma ihåg. Det lär ju finnas de som kommer ihåg precis allt som händer i livet men de allra flesta är ju som jag. Vissa minnen verkar alltid finns när tillhands, andra minnen kan hoppa fram när man minst anar det. Ibland händer det att en doft eller ett ljud lockar fram ett minne. Jag tycker också att det är fascinerande att vissa detaljer med tiden kan försvinna men själva kontentan finnas kvar.
Ett sådant minne har jag kring en nyhet jag tog del av när Skolöverstyrelsen (SÖ) skulle läggas ned. Jag minns inte om jag läste det i en dagstidning eller om det var på tv. Däremot minns jag innehållet som om det var igår. Men intervjuade någon av de anställda som var väldigt ledsen och besviken över att SÖ skulle läggas ned. Inte för att det egentligen påverkade henne personligen, hon skulle ändå gå i pension. Men för att hon som pensionär inte skulle ha en arbetsplats att besöka.
Jag kan absolut känna empati för den känslan. Men jag förstår den inte.
Att jag inte förstår är inte konstigt. Jag har inte, som damen i fråga, jobbat på en och samma arbetsplats hela mitt liv. Jag har genom livet testat många olika yrken. Jobbat på olika företag. Även som egenföretagare har företagets inriktning förändrats med tiden. Min identitet har inte varit sammankopplad med mitt jobb på det sättet som det bevisligen var för hon som var ledsen för SÖ:s nedläggning.
Att jag inte förstår betyder inte att det är något fel med att känna som damen i fråga gjorde. Bara att hon och jag tänker olika. Att människor är olika och att det är fascinerande i sig.
Jag har listat 52 känslor som jag har för avsikt att utforska och blogga om under detta år. Läs mina tidigare veckokrönikor här.
Dela gärna i sociala medier