Petras veckokrönika: Alla människor har en god intension
När jag tänker på alla känslor som man kan känna när alla ens behov är uppfyllda så är inte känslan vänlig den första jag tänker på. Det är egentligen så att det inte passar in på listan överhuvudtaget.
Missförstå mig inte, för även om jag inte tycker att vänlig är något som passar just på denna lista så är det förstås något som jag tycker är viktigt. Naturligtvis ska vi människor vara vänliga. Det är bra mycket trevligare med människor som är vänliga än motsatsen. När vi känner att människor omkring oss vill oss väl mår vi bättre än om vi känner oss påhoppade av människor som vill oss ont.
När jag tittade på listan över de 52 känslor som man kan känna när alla ens behov är uppfyllda (som jag har för avsikt att utforska och blogga om under detta år) för att bestämma vad jag skulle skriva om denna vecka så kände jag starkt att det var just vänlig som jag skulle skriva om. Trots att känslan egentligen kanske inte borde vara med på listan. Den senaste tiden har jag nämligen funderat mycket på vad det är som gör att många har ett behov av att ge råd till personer som inte bett om det.
När jag delar tankar och erfarenheter om träningen inför mitt kommande äventyr på Kilimanjaro så får jag en massa råd. Jag förstår absolut att det kommer från en god intension. Men när jag inte bett om råd faller de inte i god jord. Även om jag förstår att dessa människor vill mig väl så landar en känsla i mig att inte bli sedd och hörd. Att inte känna mig sedd och hörd gör mig ledsen.
Vad är det då som motiverar människor att ge råd till personer som inte bett om det? Är det för att själv känna sig duktig? För att man inte tror att personen i fråga är kapabel att hantera sin situation? En oförmåga att bara lyssna? Eller att man ser en möjlighet att tjäna pengar på någon produkt eller tjänst som man vill sälja?
Å andra sidan kanske det inte bara handlar om människorna som vill hjälpa till, utan också om vad man ”sänder ut”. En person som uppfattas som ett offer behöver inte nödvändigtvis uttala just de orden. Kommunikation handlar ju om så mycket mer än orden vi uttalar. Kanske är det så att det är jag som inte varit tillräckligt tydlig i min kommunikation? Kanske jag omedvetet utstrålar någon sorts offermentalitet? Att jag på så sätt inbjuder till att man vill ge mig massor av råd?
Jag vet inte svaret på alla dessa frågor men jag tycker det är oerhört spännande att filosofera kring dem.
Dela gärna i sociala medier