Petras veckokrönika: Har du en femårs-plan för ditt liv?
I mitt flöde på facebook snubblade jag ett inlägg om att göra sin egen visionboard som inspirerade mig:
De flesta svenskar planerar sin semester mer noga än sitt liv! Har du en 5 års plan? En 3 års plan? Eller en plan för nästa år? Skriver du ner dina mål? Dina drömmar? Och hur du ska komma dit? Reflekterar du över året som gått? Och det nya som ska komma?
För egen del har jag ingen bucket list (dvs saker jag vill göra innan jag dör) eller livsplan. Det finns saker som jag tänker att det här vore skoj att göra eller uppleva. Men om det inte skulle bli så, ja då är det inte hela världen. På det stora hela känner jag mig rätt nöjd. Det som händer det händer.
När jag första gången nämnde för min make att jag inte har några drömmar att förverkliga blev han helt ställd. För honom är det nämligen så att utan drömmar att förverkliga finns det ingen möjlighet till utveckling. För honom betyder det att sitta fast. Han tyckte det lät jättetrist att inte vilja utvecklas.
Men utvecklas vill jag. Det är bara att för mig hänger inte drömmar och utveckling ihop. Jag har mängder av idéer, saker jag vill prova, saker jag vill lära mig, saker jag vill förstå. Men för mig är det inte drömmar. För mig är drömmar något som är näst intill ouppnåeligt. Mer som något som bara händer i sagorna. Personligen tänker jag på de där saker som skulle vara kul att göra eller uppleva som en längtan. Eller mål.
Till toppen av Kilimanjaro
Jag har en plan för nästa år. I augusti 2018 ska jag tillsammans med maken och döttrarna bestiga världen högsta fristående berg. I över ett år har vi förberett oss och nu är det dags att lägga in ytterligare en växel. Det handlar inte bara om att se till att man har allt på packlistan och tränat konditionen ordentligt. För mig handlar det också om att ha koll på mina fem mer eller mindre kroniska sjukdomar.
Att vända en negativ hälsospiral är inget man gör i en handvändning. Men jag har en plan. Med ett steg i taget (långsamt, långsamt) så ska jag ta mig upp till toppen på 5895 meter.
Mitt fokus är alltså framför allt att få så pass ordning på hälsan så att jag kan bestiga ett berg. Vad jag vill göra om tre eller fem år vet jag ännu inte. Men jag vet att jag önskar mer glädje i livet. Jag vill känna mig mer levande. De senaste 33 månaderna har varit tuffa för mig. Ohälsa, stress, död och några riktigt dåliga strategiska beslut har kantat min väg. Det positiva är att denna livskris har tydligt visat vilka som står kvar när hela ens liv slås i spillror. Jag är inte på andra sidan ännu. Att vända en negativ hälsospiral är, som sagt var, inget man gör i en handvändning. Det tar oerhört mycket längre tid än vad jag vill. Men jag kämpar på så gott jag kan. Ett steg i taget.
Mer glädje i livet
Även om jag inte vet vad jag vill göra om tre eller fem år, så vet jag hur jag vill känna mig. Jag vill uppleva mer glädje och känna mig mer levande. Hur gör man det? Jag har egentligen inte något svar på det. Men under 2018 tänkte jag blogga om det varje vecka.
Jag har listat 52 känslor som man kan känna när alla ens behov är uppfyllda. Dvs en känsla för varje vecka som jag under 2018 ska utforska.
Välkommen med på min resa!
Dela gärna i sociala medier