Petras veckokrönika: Att känna sig passionerad
För egen del älskar jag att uppleva känslan av att vara riktigt passionerad över någonting. Att verkligen brinna för något. När jag brinner för något känner jag mig levande. Jag VILL någonting, vilket ger mig energi och livet känns meningsfullt.
Genom livet har jag brunnit för mängder av saker. Fotboll, fred på jorden, pedagogik, stickning, körsång och mina barn för att nämna några. När jag brinner för något går jag ofta ”all in”. Ta exempelvis det här med pedagogik. För mig var det självklart att jag skulle läsa på universitet, jag visste bara inte vad. Så jag valde Pedagogik A för att det kändes som en intressant kurs. Jag hade ingen aning på förhand vad jag skulle använda kunskapen till, bara att det kändes kul. Det visade sig att jag älskade ämnet. Passionen grep tag i mig och jag plöjde igenom alla kurser som pedagogiska institutionen i Uppsala erbjöd.
Motsatsen till att känna sig passionerad är att vara likgiltig. Den känslan har jag tyvärr också upplevt. Dagar då det inte finns någonting som känns skoj. Men framför allt i samband med livskris. Som exempelvis när jag separerade från mina barns pappa eller när min pappa plötsligt avled. Händelser som omkullkastar allt, när jag varit tvungen att förhålla mig till helt förändrade förutsättningar. När livet mest känns som en lång och grå transportsträcka till döden.
Jag är inte alls förtjust i känslan av likgiltighet. När ingenting spelar någon roll. Förvisso finns det också en viss avslappning i att det inte spelar någon roll. För då kan allting hända. Allting kan vara möjligt. Men när man är mitt i känslan av likgiltighet så är det allt annat än lätt att uppleva något positivt med det. Likgiltighet drar ner energinivån. Det får mig att känna mindre levande.
Eldsjälar som jag får ofta höra att vi ska akta oss för att inte bränna ljuset i båda ändar. När jag var yngre förstod jag inte alls vad de menade. Jag förstod inte ens hur det skulle vara möjligt. Numera förstår jag. Med erfarenhet av att uppslukas av stress vet jag vad det innebär att bränna ljuset i båda ändar och allt runt omkring, en erfarenhet jag önskar att jag hade varit utan. Jag älskar fortfarande känslan att vara riktigt passionerad över något, lika väl som jag avskyr känslan av likgiltighet. Men det är helt okej att vara mitt emellan ibland. Livet måste inte vara ett eldigt fyrverkeri hela tiden. Det går också bra att bara brinna lite.
Jag har listat 52 känslor som man kan känna när alla ens behov är uppfyllda som jag har för avsikt att utforska och blogga om under detta år. Läs mina tidigare veckokrönikor här.
Dela gärna i sociala medier