Tina Rydberg

Berätta om dig själv och din bok
Jag heter Tina Rydberg och har skrivit en bok: Vingar av Stål- en sann berättelse om missbruk, min son och hans öde.

Jag är till yrket gymnasielärare i svenska och engelska och tillika rektor och har jobbat med många olika sorters utbildningar i hela mitt liv; från grundskola, gymnasium, vuxenutbildning, uppdragsutbildning, särvux och även internationellt, privat liksom kommunalt. Jag har haft rätt yrke, älskat mina elever, min personal och mina medmänniskor och varit en väldigt social och utåtriktad person som aldrig lyckats nöja mig med det där lilla utan alltid velat ha MER, mer av allting. Inte saker, utan upplevelser, vänner, fester och resor, alltid på gång, letandes efter lyckan och tillfredsställelsen. Alltid trott att gräset varit grönare på andra sidan vilket lett mig till att prova så många olika saker.

Jag älskar att leva, att prova många olika saker och att utmana mig själv hela tiden. Jag har en stark passion för hästar och älskar den närhet, värme och frihet de ger. Att tillbringa en dag i stallet och på hästryggen slår det mesta!

När Kristoffer, min ende son, mitt älskade barn, blev sjuk i sitt missbruk sprang jag ännu fortare, sökte än mer febrilt och försatte mig i omöjligt svåra situationer mest jobbmässigt men även socialt för att döva smärtan av det hemska som hände runt omkring mig och Kristoffer. Jag led, han led, hans pappa och båda systrar led, hela vår lilla familj led och vi sprang nog alla väldigt fort under de här åren som Kristoffers missbruk pågick.

Det blev en 10-12 år innan det tog slut lika plötsligt som det börjat. Kristoffer valde att sluta sitt eget liv. Han stod inte ut med sig själv och sitt missbruk och allt det hade orsakat. Han hängde sig en varm sensommardag i augusti och världen stannade.

Varför valde du att skriva en bok?
Det fanns så mycket ilska i mig och finns fortfarande som väller upp inom mig när jag tänker på hur Kristoffer behandlades av sin omgivning och av myndigheterna som skulle hjälpa honom till ett nyktert liv. Jag var tvungen att skriva av mig. Det hjälpte inte med den Lex Maria-anmälan jag formulerade och skickade in, nej det krävdes mer. Jag vill med min erfarenhet försöka visa på tidiga tecken i ett missbruk, göra föräldrar, anhöriga, skola och vuxna beredda inför det som kan hända. Det kan hända VEM SOM HELST. Det är inget som sker bara för att man är socialt utsatt eller har taskig uppväxt eller fel kompisar eller… Nej, det kan hända precis vem som helst och det går fort, fort ,fort. Så innan man hinner reagera kan det vara försent.

Jag vill också väcka debatt, sprida en eld med min låga. Hur kan det komma sig att vi har så hög narkotikarelaterad dödlighet i vårt lilla Sverige? Varför ligger vi som nummer 2 i Europa? Hur kan det komma sig att så många unga människor börjar prova när den trenden är på nedåtgående i övriga Europa men ständigt pekar uppåt i vårt land? Hur kan det komma sig att vården många gånger ser vad som behövs för den missbrukande men socialtjänsten bestämmer tilldelningen och den så kallade vårdplanen? Varför har vi en gammal förlegad narkotikapolitik från 80-talet som skapat begreppet nolltolerans och kriminaliserat droganvändandet när vi som land får stark kritik från FN för vår inhumana drogpolitik. Det finns så mycket okunskap, så mycket mörkande, fördömande och förutfattade meningar om allt detta. Jag vill dra täcket av min skapelse och få människor att SE, lyssna och förstå och på sikt bidra till att hjälpa andra stackars människor som fastnat i ett missbruk som ofta leder till död – onödig död och ett obeskrivligt lidande både för den drabbade men också för de som står nära och maktlösa ser och upplever helvetesdansen.

Var det svårt att lämna ut sig, att skriva om ett så pass känsligt ämne?
Det är klart att det är svårt att skriva om ett så känsligt ämne och att lämna ut sig själv så totalt, men för mig fanns inget val. Mina känslor, min ilska och min kärlek till Kristoffer gjorde det möjligt. Han fanns med mig i hela processen och även så idag och vi tillsammans hade en idé om att försöka hjälpa andra och berätta om våra erfarenheter men nu blir det i stället jag som får göra det ensam, utan honom.

Skulle du säga att skrivandet hjälpte dig i din sorg?
På sätt och vis hjälpte mig skrivandet i min sorg. Jag fick möjlighet att plocka fram minnesbilder från barndomen och ungdomen, ljusa och lätta men också svåra och tunga, mardrömsliknande. Jag gavs också möjligheten att sätta mig in i olika sorters droger han använde, jag läste alla journalanteckningar som fanns om honom, hans egna och andras och jag läste mycket litteratur i ämnet droger och pratade med många människor. Jag träffade Kristoffers psykiater, hans psykolog, människor på hans behandlingshem, andra anhöriga, socialtjänstemän(kvinnor), andra missbrukare och många som kommit i kontakt med Kristoffer och kände honom. Jag kom genom skrivandet närmre min son och förstod så mycket mer än det jag tidigare bara fått bitvisa glimtar av. Nu kunde jag djupdyka och lägga klart det pussel med de bitar jag nu hade framför mig.

Vad betyder skrivande för dig? Har det alltid varit så?
Att skriva betyder oerhört mycket för mig. Det känns som det finns så mycket inom mig som vill ut; om jag inte skriver kokar det över; det bubblar och sjuder inom mig hela tiden och när jag skriver får jag möjlighet att reflektera, tid till eftertanke och utlopp för min gryta. När jag skriver blir jag lugn och ser sammanhang och lösningar som jag inte bara kan tänka fram. Ordet på pappret har vuxit, har lämnat mig och jag kan gå vidare. Jag har alltid tyckt om att skriva men har bara inte tagit mig tid eller haft tillräcklig sinnesro.

Hur såg skrivprocessen ut? Var det något under den som förvånade dig eller var svårt?
När jag skrev boken, flödade orden ur mig, alla händelser vällde fram och jag bara skrev och skrev. Sen när råstoffet var klart var det dags att sortera, bena ur, lägga till och strukturera och det var egentligen då det svåra arbetet började. Jag provade med många olika upplägg men med hjälp fick jag fram det jag till sist fastnade för.

Beskriv din favoritskrivplats. Har du ett skrivschema eller skriver du när lusten faller på?
Jag sitter gärna i vårt hus i Mölle och skriver helst uppe på andra våningen vid mitt arbetsbord som blickar ut över havet. Vi bor högt upp och har en härlig vy ut över sundet. Havet bjuder på många olika scenarier och det är vilsamt att blicka ut över. Har jag tur hör jag också fågelsång genom fönstren; vi bor nära skogen, ja nästan i skogen och det tillsammans med att se havet ger mig en optimal skrivarmiljö.

Jag skriver när lusten faller på men har flera nya projekt i huvudet och när jag släppt den här boken och kommer vidare i mitt fortsatta skrivande kommer jag skriva mer strukturerat och avsätta tid för det.

Om läsaren enbart kan ta till sig en sak från din bok, vad skulle du önska att det var?
Att läsaren inser att detta inte är så skamfullt och tabu och så främmande och så orimligt att det aldrig någonsin skulle kunna hända läsaren eller någon i dess närhet. Jag vill att man ska få upp ögonen för problemet att man vågar prata om det och inser att det här kan faktiskt hända vem som helst. Att man lär sig något av boken och kan kasta av sig alla fördomar, allt förakt och allt avståndstagande. Det är mänskligt att fela och – Vi är alla människor.

Finns det något du vill lägga till, något du vill säga till läsaren?
Var inte rädd för min berättelse. Den är verklig och sann och den visar på hur sårbar man är som växande individ. Våga se och bry dig om de du har kring dig som du misstänker inte mår så bra. Visa dem kärlek och omtanke men ställ också krav och ge aldrig upp. Det som hände mig, Kristoffer och vår familj ska ingen behöva vara med om. Jag hoppas du lärt dig något om droger och hur de verkar och fått större förståelse för missbrukaren och insett att den så kallade vård vi i dag erbjuder inte är hållbar och att vi internationellt sett kritiseras kraftfullt för vår inhumana drogpolitik som anses bryta mot de mänskliga rättigheterna.

Ju mer du vet ju större chans är det att du och de dina klarar sig.