Dennis veckokrönika: Livspusslet
I veckan som gick har gatan vi bor på gått i sorg. Vår kära granne har gått bort i cancer efter ett halvårs sjukdom. Det gick fort. Han hann inte leva upp till sitt löfte att flytta tillbaka till Göteborg när han blev gammal för att ha nära till riktigt bra sjukvård. Han blev bara sjuk och alldeles för sjuk för att orka flytta eller ens orka resa till Göteborg igen.
De senaste två veckorna har hans barn och barnbarn varit på besök i flera omgångar. Vi har utan att veta ändå vetat att nu är det nära. Vi har inte kunnat gå förbi deras hus utan att fälla en tår. Och nu är han borta.
En annan granne har haft leukemi betydligt längre. Dessutom är han något äldre. Det går inte att säga att han på något vis är en segare människa, bara en annan människa, med andra krämpor, styrkor och kämpaglöd. Men det är fortfarande inte säkert att han hinner uppleva sin nästa födelsedag.
Ovanpå det har jag nyligen fått veta att en kollega sedan väldigt många år tillbaka inte längre svarar på behandlingarna. Hans läkare kliar sig i huvudet och ger honom 12-24 månader kvar att leva. Hans fru och vänner letar efter behandlingsmetoder över hela världen och inser snabbt att det finns flera behandlingsformer som kan hjälpa men som inte tillämpas inom svensk sjukvård och som dessutom är snuskigt dyra. Det gör sorgen dubbelt stor och jag ägnade morgonen åt att gråta en skvätt.
Alla dessa sjukdomar och människor i min närhet som går bort får mig ju naturligtvis att fundera en hel del på livet, universum och allting. Vad är meningen med allt? Varför är vi här? Vad ska allt detta lidande tjäna till? Varför jobbar vi halva vårt liv medan vi knappt hinner med att leva? Varför ägnar vi timmar åt att få tulpanerna att växa i perfekta rader när vi inte ens vet om vi kommer att njuta av skönheten eller ens ser dem i dunklet när vi efter många övertidstimmar äntligen lämnat kontoret? Varför spenderar vi en femtedel av vårt kapital på ett landställe som vi tillbringar tre veckor om året på? Vad prioriterar vi egentligen i livet? Sådant som vi vet gör oss lyckliga eller sådant vi tror gör oss lyckliga? Eller kanske rent av sådant som kommer att imponera lite på våra vänner och grannar?
För egen del har jag varit förskonad från nära anhörigas sjukdomar och bortgångar. Båda mina föräldrar lever och mår förhållandevis bra. Men när svärfar gick bort så började jag ändå ägna livets gåtor en hel del tid. Det finns ju ingen garanti för att vi kommer att leva ett långt hälsosamt liv trots att vi sportar och håller oss friska. Se bara på svärfar som varit idrottsledare i nästan 50 år och dessutom spelat i allsvenskan.
Nej, det finns inga garantier för någonting. Vi fortsätter att studera, hämta barnen på dagis, hjälpa dem med läxorna, lämna bilen på service, tjäna ihop pengar till en behaglig semester, lösa sudoku, titta på TV, träna för att hålla formen, få ångest för att vi inte håller formen, ta hand om våra gamla föräldrar, berätta sagor för barnbarnen, gå ut med hunden och allt annat vi fyller våra liv med.
Men hur hinner vi med allt? Hur får vi plats med allting vi vill få plats med i våra liv? Hur prioriterar vi alla delar av våra liv och allt vi vill hinna med innan vi vandrar vidare? När skriver vi vår bucket list? Innan vi blir sjuka nog att inse att vi kanske skulle ha skrivit en för länge sedan eller börjar vi uppleva livets storheter redan som tonåringar? Har vi ens förmågan att uppskatta livets underverk innan vi blivit gamla nog att skaffa oss perspektiv på tillvaron?
Livspusslet brukar oftast avhandla hur man hinner med vardagen, men jag vill ta ett steg tillbaka och se hur vi hinner med mera liv – utan stress.
Dela gärna i sociala medier